Lucka 20 - Tjugonde December
Jag sitter i sjukhusets väntrum. Snart kommer väl antagligen en sköterska och hämtar mig. Mamma lyckades tillslut övertala mig om att jag skulle gå till pappa. Och nu sitter jag här. Sköterskan visar sig i dörröppningen.
-Det gäller din pappa, va? Vet du vad som har hänt med honom.
-Inte allt, svarar jag.
-Men du vet i alla fall om lungbristningen?
Jag nickar.
-Nu har han fått ta en cancermedicin-liknande medicin som har gjort att han tappat håret. Han är på bättringsvägen, men det gå långsamt.
Jag nickar tyst, och följer efter sköterskan in på pappas avdelning.
-Det gäller din pappa, va? Vet du vad som har hänt med honom.
-Inte allt, svarar jag.
-Men du vet i alla fall om lungbristningen?
Jag nickar.
-Nu har han fått ta en cancermedicin-liknande medicin som har gjort att han tappat håret. Han är på bättringsvägen, men det gå långsamt.
Jag nickar tyst, och följer efter sköterskan in på pappas avdelning.
När jag kommer in i rummet ligger pappa på sängen. Hans hår är borta, men han har en kort skäggstubb och håret har faktiskt börjat växa ut igen. Han ser ut att vara i alla fall tjugo år äldre. Tecknen är påtagliga. När han får syn på mig spricker han upp i ett leende.
-Hej älskling! Jag förstår att du undrar varför jag ser så gammal ut, säger han.
Jag nickar. Det var inte bara en illusion.
-Jo, medicinen som gjort mig friskare gör att jag åldras mycket snabbare. Den har kortat ner mitt liv. Det var ett val jag fick göra, att dö här och nu eller om tio år. Det gick fel i tryckkammaren... Det är därför jag behövde dessa mediciner. Utan dem hade jag inte överlevt.
Jag börjar gråta. Pappa har alltså bara tio år kvar att leva.
-Seså, gråt inte... Jag får komma hem på måndag, innan julafton. Jag vill att den här julen ska vi njuta så mycket som möjligt.
-Hej älskling! Jag förstår att du undrar varför jag ser så gammal ut, säger han.
Jag nickar. Det var inte bara en illusion.
-Jo, medicinen som gjort mig friskare gör att jag åldras mycket snabbare. Den har kortat ner mitt liv. Det var ett val jag fick göra, att dö här och nu eller om tio år. Det gick fel i tryckkammaren... Det är därför jag behövde dessa mediciner. Utan dem hade jag inte överlevt.
Jag börjar gråta. Pappa har alltså bara tio år kvar att leva.
-Seså, gråt inte... Jag får komma hem på måndag, innan julafton. Jag vill att den här julen ska vi njuta så mycket som möjligt.
När pappa ser min ledsna min gör han en oemotståndlig min. Den som alltid fått mig att skratta. Det är vad jag också gör nu. Sedan pratar vi. Jag berättar om familjen, om avslutningen, till och med om tomten. När jag nämner dig får pappa något i blicken.
-Jag, jag drömde om den, stammar han. Jag såg den innan jag dök. Och på något sätt, är jag säker på att utan den skulle jag dött innan jag fick vård.
-Vad kan det betyda? frågar jag.
-Jag vet inte, mumlar pappa. Men om du ser den igen, tacka den. För att jag har tio år kvar.
Plötsligt tänkte jag på att om tio år är jag tjugotvå. Inte ens egna barn. Som aldrig kommer få träffa sin morfar. Pappa ser mig tröstande i ögonen, och jag ska faktiskt försöka njuta av den här julen.
-Jag, jag drömde om den, stammar han. Jag såg den innan jag dök. Och på något sätt, är jag säker på att utan den skulle jag dött innan jag fick vård.
-Vad kan det betyda? frågar jag.
-Jag vet inte, mumlar pappa. Men om du ser den igen, tacka den. För att jag har tio år kvar.
Plötsligt tänkte jag på att om tio år är jag tjugotvå. Inte ens egna barn. Som aldrig kommer få träffa sin morfar. Pappa ser mig tröstande i ögonen, och jag ska faktiskt försöka njuta av den här julen.