Lucka 9 - Nionde December
Jag har precis gått i skolan och nu står jag utanför sjukhuset. Precis som mamma vill ska jag hälsa på pappa. Men inte förrän han ringde och bad mig bestämde jag mig för att gå dit. Jag kommer in i receptionen och kommer på att jag hatar sjukhuset. De stela vita väggarna, den sjuka lukten - blir för mycket.
-Hej lille vän, vem ska du hälsa på? frågar tanten i receptionen.
-Min pappa, mumlar jag. Han bor i rum 7 på avdelning Q.
-Okej, vill du att jag ska följa med? frågar hon.
-Visst, säger jag oengagerat.
-Okej, sätt dig soffan och vänta så kommer jag snart, säger hon, väldigt engagerat.
-Hej lille vän, vem ska du hälsa på? frågar tanten i receptionen.
-Min pappa, mumlar jag. Han bor i rum 7 på avdelning Q.
-Okej, vill du att jag ska följa med? frågar hon.
-Visst, säger jag oengagerat.
-Okej, sätt dig soffan och vänta så kommer jag snart, säger hon, väldigt engagerat.
Jag går bort till den stela väntrumssoffan och sätter mig ner. Jag undrar hur pappa mår. Mamma har sagt att hans luftvägar på något sätt trycks ihop och att han behöver hjälp för att andas. Att jag kan hälsa på honom idag beror på att han mått bättre sedan igår. Han vill se mig, sa han igår över telefon. Emmie, Elouise och mamma har redan varit här man jag har varit undvikande. Snart kommer receptionstanten och tar med mig till våning 3.
Pappa ligger i ett vitt, rätt litet men avdelat rum. Han har på sig vita sjukhuskläder.
-Hej Elena! Vad kul att du kom! säger han glatt.
-Hej pappa, mumlar jag.
-Varför så dyster? frågar han-
-Varför skulle jag vara glad? Jag hatar sjukhus, svarar jag.
-Jaha, du. Du kanske undrar vilka som varit här?
Jag undrar inte, men han börjar berätta ändå:
-Din mamma och dina systrar har ju såklart varit här. Och min syster, Idun och hennes familj. Brianna, min kusin, tittade också förbi. och min moster. Men mycket spring har det ju varit här, jag har ju en som bor i samma rum...
Pappa fortsätter att prata, men jag är någon helt annanstans.
-Hej Elena! Vad kul att du kom! säger han glatt.
-Hej pappa, mumlar jag.
-Varför så dyster? frågar han-
-Varför skulle jag vara glad? Jag hatar sjukhus, svarar jag.
-Jaha, du. Du kanske undrar vilka som varit här?
Jag undrar inte, men han börjar berätta ändå:
-Din mamma och dina systrar har ju såklart varit här. Och min syster, Idun och hennes familj. Brianna, min kusin, tittade också förbi. och min moster. Men mycket spring har det ju varit här, jag har ju en som bor i samma rum...
Pappa fortsätter att prata, men jag är någon helt annanstans.
Plötsligt reser sig pappa upp.
-Jag vet att du måste gå snart, älskling. Men jag ska försöka vara hemma på julafton. Jag vet att det är det du vill. Jag önskar... Att det aldrig blivit så här.
Hans ögon tåras. Jag kan inte minnas att jag sett pappa gråta. Mina ögon tåras dem med.
-Tack för att du försöker, säger jag. Jag ska försöka ha det roligt, jag lovar.
Sedan springer jag ut ur sjukhuset, fast besluten om att aldrig återvända.
-Jag vet att du måste gå snart, älskling. Men jag ska försöka vara hemma på julafton. Jag vet att det är det du vill. Jag önskar... Att det aldrig blivit så här.
Hans ögon tåras. Jag kan inte minnas att jag sett pappa gråta. Mina ögon tåras dem med.
-Tack för att du försöker, säger jag. Jag ska försöka ha det roligt, jag lovar.
Sedan springer jag ut ur sjukhuset, fast besluten om att aldrig återvända.